Intentionen kan ha ett ursprung som inte alltid framträder så påtagligt, kan mycket väl vara vag och dunkel, ljusna under hand utan att för den skull helt ge sig tillkänna. Sambandet mellan det som poppar upp ur en mental mylla av händelser och erfarenheter kan vara rätt så diffust. I en konstnärlig gestaltningsprocess finns heller ingen enkel och entydig relation mellan orsak och verkan. Gnistan som sätter allt i rullning, som gör att man river redan uppnått, bygger om och flyttar fram positionerna, kan vara både simpel och sammansatt. Attraktionen hos den idé som initialt fyller ens sinnen, kan lätt gå förlorad om allt redan från början ligger i öppen dager. Viss försiktighet finns emellertid anledning att iaktta när vilja och vetskap allt för ihärdigt tränger sig på.
*
I blåsten utanför, genom spretigt svarta grenar glider en VIT – ORANGE siluett dovt brummande genom vattnet, en tungt lastad Östanvik från Slite i sakta mak förbi Reimersholme.
*
När intentioner diskuteras i texter eller intervjuer efterfrågas förvånansvärt ofta ett ”budskap”, begreppet är konstigt nog fortfarande gångbart bland kritiker och konstnärer. En fråga man trodde var förbehållet trossamfund. Alltjämt framhärdar många i tron att spörsmålet kan blotta ett konstverks underliggande mening. Men snarare reducerar det konst till en förmedlare av meddelanden, betraktarens estetiska upplevelse görs till en fråga om information.
Den förståelse begreppet utlovar är bedräglig, den indikerar att ett verks intention skulle vara oberoende av dess materiella gestaltning.
Förmodligen har idén sin grund i en föreställning om mental prioritet i den konstnärliga arbetsprocessen Den ger materien en underordnad roll, som endast bärare av ett ärende. Innebörden är väl att betraktaren ska få ett svar, som kan sägas rättfärdiga konstverkets existens. Men är inte själva gestaltningen pudelns kärna, utan gestaltning ingen mening.
Upprinnelsen till frågeställningen har säkert sin utgångspunkt i ett försök att göra konsten mer tillgänglig och angelägen för en bredare publik. Tanken är väl att betraktaren ska befrias från den irriterande ogripbarhet som ibland infinner sig vid mötet med det nya. Även om man emellanåt får en känsla av att endast ”budskapet” är det som kan legitimera den estetiska verksamheten.
*
Ett par utställningar vi nyligen kunnat se i Stockholm kan något belysa min reaktion.
Dan Wiréns till synes betydelsefyllda målningar i tusch på papper i det lilla galleriet APA har säkert sin upprinnelse i dunkel källa. Hans ledigt flytande svärta tycks låna sig till vad som helst utan att förlora sitt ursprung. Lövtunna tecken som genomträngd av svärta och volym rör sig i ett subtilt nyanserat skuggspel. Vad vi ser eller vad det liknar kan visst vara av intresse, men tveksamt är väl om vi med det kan säga att vi förstår vad det betyder.
Peter Cornell uttrycker det fint i sin recension av Dan Wiren (recension) när han skriver om ”en tillblivelsens magi” och om ”former som jaget aldrig kan uppfinna på egen hand”.
En annan konstnär, som kastar sig ut i ett namnlöst vatten kanske för att hantera ett intellekts krav på förståelse och mening är Håkan Rehnberg på Moderna Museet (recension). Han har ålagt sig en irreversibel arbetsprocess, att med gest och liten kniv vända upp stoffet innan allt stelnar. Målningarna ger sig tillkänna ur ett oåterkalleligt moment, inget byggande, mera ett förlopp utan återvändo. En väg som kräver koncentration, insikt och självförtroende. Hans skulpturer, sammanfogningar eller kompositioner formade av kalkyl och vilja är långt från ögonblicket. Men upprinnelsen är inte mindre dunkel, omgivna av ordet ger de sken av att vara gripbara.
Stockholm 2015-04-21 © Kjell Strandqvist
