För att fördjupa förståelsen för vilka svårigheter konsthögskolorna har att handskas med vill jag bidra med några reflektioner. Jag hoppas på synpunkter och korrigeringar från dem som det angår eller som det kommer att angå.
En av skolornas största utgifter är lokalhyran och för att få råd med den behöver skolan ”tjäna” pengar genom krumbukter kring examinationer, disputationer, doktorer, forskning och annat eftersom man genom dem får in statliga medel för att få verksamheten att gå runt. En stor del av de ”intjänade” pengarna går till hyran av skollokalerna.
Tillspetsat kan man hävda att forskningen på konsthögskolorna mer är en följd av tvånget att dra in pengar till hyran än den är sprungen ur ett verkligt samhälleligt eller vetenskapligt behov av att forska i konst – i första hand behöver man pengarna mer än den nyvunna kunskapen vilken kommer i andra hand. Det är ideologiska och ekonomiska system som formar sammanhangen i högre grad än det är konstnärliga eller vetenskapliga.
För att konsthögskolornas akademiska anspråk ska kunna tas på allvar i såväl den akademiska världen som i den konstnärliga världen utanför utbildningarna så fordras en relevant akademisk hållning. Sådan hållning omfattar förmågan att kunna arbeta med flera frågor samtidigt, exempelvis förmågan att parallellt med bedrivandet av den egna verksamheten också kritiskt granska den, i linje med den verklige forskarens uppgift att ständigt pröva och ompröva sina rön och data. Det är skillnad mellan att agera och reagera. Det är skillnad mellan att bedriva verksamhet som forskning och att bedriva verksamhet som är forskning.
Inte bara konsthögskolor står inför stora utmaningar och påfrestningar, också andra lärosäten såväl i Sverige som utomlands är föremål för intern och extern kritik gällande hot mot den omutlighet och objektivitet som akademisk forskning och undervisning fordrar. Media rapporterar nästan dagligen om lärare och studenter som baxnar över den snabba förvandlingen av högskolor och universitet.
Lärosätena driver bort från vetenskaplig och akademisk dialog med dynamiskt åsikts- och kunskapsutbyte till stumma och slutna New Public Management-firmor där studenter betraktas närmast som kunder, produkter eller kanske endast som skrymmande emballage för marknadslösningar och tjänster.
 |
 |
För att lämna konsthögskolornas bryderier kan man istället rikta blicken mot en fråga av vikt för arkitektutbildningen och förhållandena gällande undervisningslokaler vid KTH Arkitekturskolan.
Skolan flyttade relativt nyligen ifrån sin gamla byggnad som förvaltades av den statliga fastighetsägaren Akademiska Hus vilken äger och förvaltar de flesta byggnaderna vid universitet och högskolor. Från fastighetsägarens hemsida saxar jag slumpmässigt:
Vår marknadsandel gör oss till den ledande hyresvärden för universitet och högskolor. Vår storlek, unika kompetens och lokala närvaro gör att vi kan vara en proaktiv och långsiktig partner till våra kunder i utvecklingen av deras verksamhet. Vår stabila finansiella kapacitet gör också att vi kan investera även i lågkonjunktur och tider av finansiell oro. Det är en trygghet för våra kunder och en garanti för Kunskapssveriges utveckling och en av de främsta styrkorna med Akademiska Hus […] I vår långsiktiga strategi ligger ökad samverkan med våra kunder – Sveriges lärosäten – i fokus. Vi stärker och utvecklar dialogen med våra kunder för att öka förståelsen för Akademiska Hus roll som fastighetsägare och för att skapa insikt och samsyn kring viktiga frågor som hållbarhet och campusutveckling. Detta tror vi leder till att vi även i framtiden kan leverera attraktiva och moderna kunskapsmiljöer och därmed bidra till lärosätenas framgångar.
En tid innan flytten till de nya lokalerna höjde Akademiska Hus hyran till den grad att Arkitekturskolan inte hade råd att betala. En överenskommelse slöts då som i princip gick ut på att skolan skulle betala vad den kunde till Akademiska Hus och att resten av lokalerna som skolan inte hade råd med skulle hyras ut till övriga KTH till marknadsmässiga priser vilket utsatte studenterna på hela lärosätet för inbördes konkurrens om lokalerna. Resultatet vad gäller uthyrningen blev att undervisningssalarna till sist stod tomma, till ingen nytta alls, men det såg kanske fint ut i räkenskaperna, hos både skolan och fastighetsägaren.
Resultatet vad gällde studenterna blev att lärare och studenter för att spara pengar i undervisningsbudgeten före varje lektion samlades i caféet varefter några sprang runt och letade efter olåsta rum att hålla dagens lektion i. Dyrbar lektionstid slösades bort och outhyrda, låsta salar stod tomma. Bristen på överensstämmelse mellan Akademiska Hus vision och verkligheten är plågsam.
Hur det har löst sig i de nya lokalerna när skolan är inne på sin andra termin kan någon annan berätta bättre om än jag. Jag begriper ändå att när marknaden anlägger marknadsmodeller på exempelvis undervisningens behov av undervisningslokaler så stagnerar utvecklingen, resurser blockeras och undervisningen blir lidande.
Akademiska Hus är ett av Sveriges största fastighetsbolag och enligt bolagets hemsida studerar, forskar och arbetar runt 300 000 personer i deras hus. För universitet och högskolor är det alltså en avgörande fråga hur Akademiska Hus bedriver sin verksamhet och efter vilka affärsmodeller. Vad företaget beslutar eller inte beslutar har stor inverkan på hur exempelvis konstutbildningen utvecklas. Om man inte tar hänsyn till det så klarnar aldrig bilden helt av hur och varför utbildningen har förändrats.
Sveriges Riksdag fastslog i december 2013 uppdraget för Akademiska Hus enligt följande: Akademiska Hus ska äga, utveckla och förvalta fastigheter för universitet och högskolor med huvudfokus på utbildnings- och forskningsverksamhet. Verksamheten ska bedrivas på affärsmässiga grunder och generera marknadsmässig avkastning genom en hyressättning som beaktar verksamhetens risk. Akademiska Hus ska verka för en långsiktigt hållbar utveckling av universitets- och högskoleområden.
Lägg märke till formuleringen ”verksamheten ska bedrivas på affärsmässiga grunder och generera marknadsmässig avkastning” vilket gör att företaget sätter de smått overkliga hyrorna. De bringar lärosäten och museer i gungning och påverkar kulturlivet otillbörligt på både kort och lång sikt.
|
 |
| Stockholms centralstation 2016-03-21 © Dan Wolgers |
Den för undervisningen skadliga marknadiseringen åstadkoms genom att NPM (New Public Management) anlägger marknadsmodeller på allt ifrån skolor till järnvägar och sjukvård. Därför bör debatten om konstundervisningen inte begränsas till att betrakta trädet (resurserna till konstundervisningen) utan istället panorera hela skogen.
När unga konstnärer hänvisas till Möbiusbandet (Omkonst, kontrareplik 2016-03-16) så är det följden av att marknadsmodeller anläggs på undervisningsapparaten. Såväl studenter som examinerade konstnärer omvandlas till pålitliga kunder på skolorna på ett liknande vis som tågresenärer blivit pålitliga, återkommande butikskunder på järnvägsstationerna efter att stationshusen förvandlats till butiksgallerior sedan deras verkliga kärnverksamhet, att på bästa sätt främja resande, har förpassats till biljettautomater i periferin.
Det statliga företaget Jernhusen har tagit hand om allting med tak och väggar som har med järnvägen att göra, liksom statliga Akademiska Hus har gjort ungefär motsvarande när det gäller tak och väggar för universitet och högskolor.
Saxat från Jernhusens hemsida:
Centralstationens främsta styrka som arena för reklam och event ligger i de stora flöden av människor som besöker stationen. Det rör sig om totalt 600 000 personer om dagen på cirka 40 stationer i hela landet. Besökarna spenderar i snitt 25 minuter på stationen och vi ser i olika effektmätningar att de är en mottaglig publik som uppskattar när det händer saker.
I och med att vi själva både säljer och äger våra fastigheters ytor, försvinner en mellanhand. Det betyder mer prisvärda lösningar för dig. Vi kan också våra egna stationer utan och innan – vi vet hur folk rör sig och vilka ytor som är de effektivaste för att kommunicera ditt budskap. Vi erbjuder allt från traditionella reklamskyltar till vepor, digital reklam och platser för event och sampling.
Vår mission är att hjälpa våra kunder att växa. Vi vill göra allt vi kan för att hjälpa dig att uppnå dina mål. Vi vill hitta de bästa idéerna och skapa de bästa kampanjerna tillsammans med dig! Kampanjer som slår igenom bruset och som berör människor. Det är vår passion.
Det är uppseendeväckande att staten subventionerar en sorts organiserad anarki medan akademiker, studenter och lärare lämnas att vind för våg hantera fragmenteringen av undervisningen, likt illa hanterade tågresenärer i stillastående, nedsläckta tåg, medan existerande skolsalar och väntsalar ”marknadsanpassas” i småbitar och plock, i ”passion” för marknaden.
Fragmentering är marknadsmodellens enda idé, en konservativ och tärande sådan eftersom den livnär sig på det som redan existerar, inte på vad den skapar. (Se ”Marknad på villovägar”, 2014, Premiss förlag/Arena idé, förf. Jesper Meijling). Dynamiken upphör och det börjar nu bli möjligt att observera också på konsthögskolorna när undervisningsapparaten till följd av marknadens krav sluts inom sig själv.
Jag kan inte begripa annat än att det vore angeläget att resonera om exempelvis förhållandet att det är Utbildningsdepartementet som föder den växande kadern konstnärer i evig utbildning istället för att Kulturdepartementet ombesörjer att konstnärer kan komma ut i verkligt arbete eller kan finna verklig försörjning efter examen.
Konstnärlig fortbildning i all ära, men hellre rejäla förutsättningar att klara sig på de färdigheter man redan har skaffat sig efter många år i utbildning, lika många år som exempelvis en läkare och till samma kostnad.
Frågan gäller inte hur mycket pengar som ska gå till utbildningen på de enskilda konsthögskolorna – den gäller istället att först klarlägga varifrån pengarna i hela den omfattande utbildningsapparaten kommer, vart de går och varför. Frågor av detta slag är angelägna inte endast för de närmast sörjande konstnärerna från konsthögskolorna, de gäller för hela universitetsvärldens studenter i liknande predikament. Det angår alla hur offentliga medel används av de förtroendevalda, oavsett om det är som improviserade arbetslöshetsunderstöd eller om det är som rejäla arbetstillfällen eller andra långsiktiga och hållbara åtgärder som underlättar försörjningen (eller studierna) för exempelvis en ung konstnär.
Debatten handlar alltså inte om kronor och ören, den handlar om tillit eller brist på tillit till utbildningssystemet och den handlar om dess anspråk på akademisk eller marknadsmässig giltighet. Det är om detta man måste tala.
Stockholm 2016-03-23 © Dan Wolgers, konstnär och ledamot i Konstakademien
|
