Undertecknad vill med detta inlägg bidra till dialogen kring hur den konstnärliga forskningen
ska kunna utvecklas på ett öppet och kreativt sätt. En forskning, som genom att konstnärernas
egna kreativa kraftfält utvecklas och tas tillvara, skapar ny kunskap och nya artegna sätt att
förmedla och gestalta denna kunskap. Med följande citat från Nils Claessons utmärkta inlägg
om konstnärlig forskning vill jag bara understryka vikten av att
professorer och lärare inom dessa institutioner bygger sin undervisning och handledning just
på konstnärliga erfarenheter och egen forskning.
Nils Claesson skriver:
”Det största hotet mot konstutbildningarna och den konstnärliga forskningen är inte akademisering utan byråkratisering: att den miljö som skapar ett kraftcentrum på konstnärliga högskolor ska utarmas av en svällande administration. Det är den stora risken och det har att göra med att skolorna räknas som myndigheter och de anställda som myndighetsutövare. I min egen praktik möter jag allt oftare lärare som slutat tala om sig själva som lärare utan istället som myndighetspersoner. I sin förlängning skapar detta förväntningar på konstnärliga doktorander att de inte bara ska vara goda forskare och konstnärer utan också karriärtjänstemän under chefsutbildning.
Jag tror det är viktigt att begränsa den svällande byråkratin så att de medel som ska gå till högre konstnärliga utbildningar och forskning i större utsträckning går till dess kärnverksamhet, dvs. grund- och mastersutbildningar samt till doktoranderna och deras konstnärliga forskningsprojekt. Risken är annars att det blir som med statens museer där bara en liten del av budgeten går till konsten och resten av medlen slukas av administration, dyra chefsrekryteringar, höga lokalhyror och underhåll.”
Bristen på konstnärliga forskningserfarenheter i lärarkåren resulterar i professorer som istället för att leda och sätta doktorandernas konstnärliga forskning i centrum, ägnar sig åt
positioneringar som sin främsta uppgift inom en institution. Som handledare arbetar man för att få doktoranden att växa och utveckla sitt konstnärskap, genom forskarmiljön, i dialogen.
Allt annat är underordnat.
Efter fyrtio år som frilanskonstnär och handledare inom musik,
text, drama och konstnärlig doktorsexamen (Göteborgs Universitet, 2013) finner jag utvecklingen på konsthögskolornas forskningsavdelningar djupt oroande. Vi har nu alla en unik chans att utveckla detta tvärkonstnärliga fält där konstnärerna själva måste få styra
utvecklingen framåt mot en öppen och tillåtande forskarutbildning. Med dessa farhågor om en
alltmer byråkratiserad forskarmiljö, där glappet mellan konstnärens intentioner och institutionens regler blir allt större, hoppas jag detta beaktas och tas upp till diskussion som ett
reellt problem inom det nyvunna fältet konstnärlig forskning.
Stockholm 2016-05-11 © Sten Sandell frilanskonstnär och handledare inom musik,
text, drama. Konstnärlig doktorsexamen, Göteborgs Universitet, 2013
|
