Sjävklart tycker Thomas Persson i sin replik att jag missuppfattat både det ena och det andra i det regelverk som Myndigheten för Yrkeshögskolan utarbetat för att mäta de förberedande konstskolornas kvalitet. Han är generaldirektör för denna myndighet som har att genomföra en konstutbildningspolitik som jag opponerar mig emot av den enkla anledningen att jag anser att det är en usel konstutbildningspolitik.
”Myndighetens uppdrag är att främja kvaliteten i konst- och kulturutbildningarna”, skriver Thomas Persson. Varför ska vi betrakta en myndighet som är tränad att tillverka otvetydiga regelverk, som särskilt lämpad att främja konstnärlig kvalitet? Och varför menar Thomas Persson att det är så viktigt att konstutbildningarna genom det nya regelverket får ett ”erkännande” från ”utbildningssverige”? Detta handlar inte om innehållet i utbildningarna. Det handlar om regelverkets betydelse i den utvärderingskultur vi lever med idag och som alla verksamheter i offentlig sektor knäar under. Det handlar om att konstskolorna ska in i en mätbar struktur. Något erkännande utanför denna mätbarhet står inte att få. Just nu.
 |
 |
Thomas Persson påstår att MyH inte bryr sig om hur många studerande som faktiskt går vidare från förberedande till högre konstutbildning. Att de bara bryr sig om kvaliteten i utbildningarna, att utbildningarna visar förutsättningar att leda vidare till högre studier inom konsten.
Det är en utsaga som inte går att tro på. Självklart kommer antalet studerande som går vidare till högre konststudier vara en parameter i kvalitetsbedömningen. Kvalitet står i faktisk relation till något. Och varken förordningen* eller MyH presenterar något annat än detta övergripande mål som formuleras i förordningens §4:
”Utbildningen ska
förbereda för högskoleutbildningar som kan leda fram till konstnärliga examina”.
Reformen för de förberedande konstskolorna har enligt Thomas Persson, utarbetat ett regelverk som är bättre anpassat till dessa konstutbildningar. Men återigen: vad det handlar om är helt enkelt att dagens offentliga verksamhetsledning är beroende av dessa kvalitetskontroller för att kunna svara mot den övertro på teoretisk analys, överblickbarhet och kontroll som blivit norm och rättesnöre för alla verksamheter i offentlig sektor.
(googla begreppet New Public Management).
Konst är språk. Ett existentiellt verktyg för mellanmänsklig kommunikation. Konstnärlig kvalitet handlar därför, precis som andra språkliga kvaliteter, om omätbara värden. Det är värden som den rådande politiken inte sysslar med i någon märkbar omfattning. Konsten är därför satt under press och behandlas som obetydlig – politiken förstår inte att försvara dess samhälleliga betydelse och näringslivet betraktar utbildning inom både konst och humaniora som onödigt slöseri med tid. (”Konsten att strula till ett liv”, Stefan Fölster m fl/ Sv Näringsliv 2011). Det är en inställning som definitivt påverkat utbildningspolitiska beslut som rör konst, kultur och bildning och som nu verkställs på alla nivåer från grund- och gymnasieskola till högskolor och universitet.
Ett demokratiskt samhälle måste ha förmåga att hantera omätbara värden. Det är grundförutsättningen för att kunna ta ansvar för den kritiska bildning som en demokratisk utveckling är helt beroende av. Det vi ser nu är en allvarlig politisk kraftlöshet i förhållande till detta som vi måste råda bot på.
Den sortens regelverk som MyH fått i uppdrag att arbeta fram är inte lösningen på det problemet utan ett eko av den rådande politikens oförmåga.
Mölndal 2016-03-09 © Nina Bondeson, bildkonstnär
Läs Thomas Persons tidigare replik (MyH) från 3/2 2016>>
|
